Den här gången blev det en kort visit på CSW – Commission on the Status of Women. Tyvärr bidrog gårdagens snöstorm till att allt ställdes in, så idag känns det extra skönt att kunna gå på gatorna igen och framförallt är jag glad för att FN:s kvinnokonferens återigen är igång.
Temat för årets kvinnokonferens var ”Women in the Changing World of Work”. Det framstår tydligt att kvinnors arbete, jämställda löner och kampen mot arbetsmarknadens orättvisor är nyckelfrågor för den globala jämställdheten.
Därför känns det lite märkligt att de två seminarier som gjorde störst intryck, inte alls handlade så mycket om ekonomisk självständighet, utan mer om flickor och unga kvinnors rätt till sin egen kropp.
Dels var det de karibiska kvinnornas egna mötes, där de själva tog upp att det är hos dem som jämställdheten har svårast att få gehör och att barnmammor som blivit gravida pga våldtäkt, oftast inom familjen och pga religion inte tillåts göra abort är ett stort samhällsproblem. När jag hör deras diskussion och vad de ska försöka göra, blir jag alldeles matt. De har så mycket att kämpa emot, med så ynkligt små resurser. Hur kan det vara så här?
”herfuture
Det andra seminariet som etsats sig fast var #herefuture, där organisationen European women´s lobby bjudit in unga kvinnor från Nya Zeeland, Sverige, Storbritannien, Sydafrika och Armenien för att prata om unga kvinnors villkor på arbetsmarknaden och i samhället. Oavsett land var sexualisering, sexuella trakasserier och otrygghet av olika grader, det som de såg som det största problemet.
Det blev pötsligt så tydligt för mig, att flickors och unga kvinnors situation är mycket värre nu, än när jag växte upp. Dvs min 12-åriga dotter kommer växa upp i ett samhälle som inte alls blivit mer jämställt för tjejer, trots alla insatser. Vad är det som ska till, för att en förändring ska ske?
